Han tog vägen från Svärdsjö till Stockholm, via KTH till Svekon. Under uppväxten i Dalarna spelade han bandy och fotboll, något som i Stockholm byttes ut till körsång, teater och piano. Han är arbetsmyran som drömmer om att bli verklighetens Tony Stark. Möt Svekons mekatronikkonstruktör Filip Andersson.
Hur kom det sig att du hamnade på Svekon?
– Jag gick Design och produktframtagning på KTH och stötte på Svekon när de var där på KTH Moment. Där fick jag en inbjudan till Svekons After School som jag anmälde mig till. Väl där fick jag en bra känsla för företaget och människorna och när det sedan var dags för exjobb kontaktade jag Svekon för att se om det fanns möjlighet att göra det hos dem och det gjorde det. Sedan dess har jag blivit kvar.
Vad är din roll på Svekon?
– Jag är mekatronikkonstruktör, så jag fungerar som en brygga mellan mekanikkonstruktörer och elektronikkonstruktörer kan man säga. Jag ska se till att deras olika expertiser fungerar tillsammans i slutprodukten.
Vilken typ av projekt trivs du bäst med?
– Jag ser mig själv som en väldigt kreativ person och gillar att vara få vara lite finurlig när jag jobbar. Det är kul att jobba med innovationer som hittar nya vägar och bryter ny mark. Det var ju ytterligare en anledning att jag sökte mig till Svekon och jag har redan, under min korta tid här, varit involverad i den typen av projekt.
Vad gör du annars på fritiden?
– Hemma i Svärdsjö var det mer idrott som fotboll och bandy, men sedan jag flyttade till Stockholm har jag fått lite mer estetiska intressen, jag har bland annat börjat med teater, sjunga i kör och spela piano. Det väcktes under studenttiden där jag hamnade i situationer och sammanhang jag aldrig trodde jag skulle sätta mig själv i, men när jag gjorde det märkte jag att jag tyckte att det var väldigt roligt.
